Redan den 28 februari skrev jag att jag var trött på coronan och att jag skulle försöka att inte skriva om den mer och hoppades på att tidningarna skulle följa mitt exempel. Ja, här är jag den 28 augusti och skriver alltså fortfarande om corona. Inte nog med det, jag lever med den varje dag. Bara det där att jag faktiskt inte glömmer mitt munskydd längre när jag går utanför grinden. I början gjorde jag det ständigt, fick naturligtvis gå tillbaka, vågade inte riskera böter. Nu har jag munskydd hängande samman med mina nycklar. Bara en av förändringarna som har blivit ett dagligt inslag i mitt nuvarande ”coronaliv.” Anpassar mig alltså men under protest, en ganska så tyst sådan. Ja, alltså jag har munskydd hängande samman med mina nycklar. Ja, faktiskt samma munskydd hela tiden. Inte så rädd för att jag skall smitta mig själv med mina egna väldesignade virus. Ja, det kan inte vara så många andra som har överfört sina virus till mitt munskydd, eftersom jag ju inte träffar någon. Imorse såg jag visserligen 2 människor med 2 hundar. Mina hundar blir väldigt intresserade. Det är ju inte så ofta som de ser människor ute och går längre. Det är ju nästan så att jag undrar varför de står där och pratar med varandra. Får man lov det, visserligen med munskydd, men ganska nära varandra. Får man lov det? Ja, klart man får bara man har munskydd. Det är just det som är det viktigaste i Spanien just nu. Det läggs ut tecknade bilder på hur partiklar sprids med eller utan munskydd, som om man kan mäta virus i tecknade bilder. Otroligt. Ingen hänsyn till hur lite virus man får på sig utan munskydd med 1 till 2 meters avstånd. Har man munskydd så kan man kramas och pussas. Jättebra. Men som sagt jag är ganska trött på det här.

Min son och hans familj från Norge skulle komma ner i slutet av september. Har ju inte träffat honom på ett år. Men alltså nu har de gett upp tanken. Jag har hoppats in i det sista. Men om de skulle komma ner en vecka här, så hade de varit tvungna att sitta i karantän i 10 dagar. Det innebär alltså att de hade fått ha 3 veckors semester istället för en veckas semester. Undrar hur skolan hade gjort med deras söner, special distansundervisning, eller?? Ja, Norge verkar väl vara det landet som just nu är mest förvirrade över det här viruset. De öppnar, stänger och öppnar och stänger igen. Det har klassat hela Spanien som rött och rött betyder, jättefarligt. Grönt kan man leva med, men inte rött. De olika landskapen i Sverige får finna sig i att vara röda en dag och gröna en annan dag. Gotland var faktiskt grönt i 2 dagar. De som hann dit, hann i alla fall inte tillbaka innan det var rött. Just nu är Skåne rött, men jag tror inte Blekinge är det. Problemet är ju hur norrmännen skall komma till Blekinge utan att passera resten av Sverige. Kanske med luftballong? Själv är jag mest imponerad av att man tror att man skall klara sig ifrån viruset helt och hållet.

Sedan är det ju det där med demokrati. Själv trodde jag i min dumhet att vi faktiskt ville ha demokrati, men jag har förstått att det vill vi inte alls. Vi vill ha någon som bestämmer vad vi får göra och inte får göra. Men det är ju inte heller så lätt. Man skriker på hårdare tag, munskyddspoliser i Spanien till exempel. Avståndspoliser i Sverige. Gör si och gör så hörs. Visserligen är det ju inte så många som är överens om vad som de vill skall göras. En del svenskar verkar övertygade om att bara det blir utegångsförbud så blir det bra, bara det blir munskyddstvång så blir det bra, bara man tillåter de äldre att få besök, så blir det bra, bara man skyddar de äldre bättre, så blir det bra. Bara man tillåter fotbollspubliken att komma igen, så blir det bra. Bara man slutar med fotbollsmatcher så blir det bra. Bara man öppnar teater och bio igen så blir det bra, bara man fortsätter att ha en 10 personers gräns så blir det bra. Som sagt tidigare så är jag glad över att inte sitta i regeringsställning. Vem har rätt och vem har fel. Liv går inte att mätas i pengar menar någon. Men utan mat på bordet så kommer vi i alla fall att dö, det är en sak som är säker. Vad leder ekonomisk ruin till, kanske färre coronadrabbade, men till vilket pris. De äldre som hade levt kanske ett halvt år till utan corona till priset av en förstörd framtid för de yngre. Ja, som sagt glad att det inte är jag som bestämmer. Men jag vill ha demokrati. Tror jag!! Applebaums skriver i sin bok: ”att det är personligheten som avgör vem som blir vad. Att många har en aversion mot ovisshet och mångfald och en längtan efter förutsägbarhet och enhetlighet. Att under vissa omständigheter kommer sådana personer att vara mer benägna än andra att vända demokratin ryggen.” Ja, jag tycker ju också att det är lättare att leva med visshet och förutsägbarhet, men tycker inte att mitt liv har utvecklats så att jag tror på att det är möjligt. Har absolut inte någon som helst erfarenhet av förutsägbarhet. Jag planerar ibland men det brukar inte bli som jag har planerat. Har liksom lärt mig att leva med det. Det kan ju handla om min personlighet.

Men som sagt trött på corona redan i februari och är det fortfarande. Så in i märgen trött på det. På FB skrivs det nästan bara om corona och tidningarna är inte mycket bättre. Ja, de inflikar ju av och till med ett och annat mord eller annan katastrof, men så kommer de igen tillbaka till corona. För all del skriv inte något som kan tolkas negativt om Spanien på FB, då får du med en självutnämnd förespråkare för landet att göra. Enligt honom har jag lagt ut 50-talet negativa åsikter om Spaniens sätt att hantera corona på. Man får tänka på att jag inte har lagt ut så många inlägg överhuvudtaget, och de jag har lagt ut har ibland handlat om Spanien, faktiskt också positiva sådana. Men sur blir han på mig i alla fall. Nu har han tagit bort mig som vän. Alltid något, då slipper jag i alla fall att läsa hans inlägg om hur bra allt är i Spanien och hur dåligt allt är i Sverige. Ja, han är faktiskt svensk. Han är inte ensam som svensk på FB att skriva allt negativt om Sverige. Jag som inte ens vill ha gränser mellan länderna känner mig mer och mer som svensk. Det blir nästan som att försvara ett mobbat barn. Hur mycket barnet än gör rätt, likväl blir barnet mobbat och påhoppat. Men vem vill inte försvara ett mobbat barn?

Nu har jag fått installerat ett avhärdningsfilter till det kalkrika vattnet vi har här, så kanske det kan dröja lite längre till jag måste köpa ny tvättmaskin igen. Och diskmaskinen håller jag tummarna för att den skall klara av att leva lite till, om den inte blir drabbad av corona istället för kalk. Det är också en upplevelse att tvätta sig med vatten som inte har så mycket kalk. Tycker faktiskt att mitt hår har blivit mjukare, kanske en villfarelse, men jag väljer att tro på. När installatören var här och installerade den, lyckades jag faktiskt att få Pippi att förstå att man inte hela tiden skulle skälla på en människa som stod upp. Det är liksom en vana hon har lagt sig till med. Man måste ju säga att hon är väldigt välkomnande, eftersom hon kräver att de skall sätta sig gott och bekvämt tillrätta i en stol. Men jag tror att hennes enda hjärncell upptattade att det kanske inte är så klokt att kräva att någon som skall jobba med något här, måste sitta på en stol. Han såg över min AC på samma gång och det innebar ju att han fick gå omkring en hel del inne i huset också. Hon förstod med hjälp av massa hundgodis. Kanske hon så småningom klarar av att förstå det likväl. Men är hon som jag så glömmer hon ju fort. Hon är nog som jag? Hon kan ju ha uppfattat att man får godis om man skäller på folk som kommer, men att man inte klarar av att skälla och äta godis på samma gång.

Häromdagen var jag så uttråkad att jag läste en annons om anställning som receptionist på en svensk vårdcentral. Ja, det kunde jag ju söka. Antagligen så fick de en skrattattack när de insåg min ålder. Man söker kanske inte nytt jobb i en helt annan bransch än vad man har erfarenhet av när man är 75 år. Men jag fick ett vänligt email från dem att de skulle titta på min ansökan och höra av sig. Snällt av dem, kanske de inte hade läst min ålder. Min CV, sade väl inte heller så mycket om receptionist jobbet. Men hur svårt kan det vara, kan väl fortfarande lära mig. Men om det kommer in en som bara är spansktalande så får jag problem. Behöver nog inte bekymra mig om det. Troligen är det många fler som behöver det jobbet, jag behöver det ju inte, och har ingen som helst utbildning för det. Men jag hade faktiskt inte tackat nej. Hade varit kul att jobba lite igen. Just nu jobbar jag med resin. Ja, alltså det där materialet som man blandar och gör en massa kul saker med. Sist var jag inne på att göra smycken, men nu har jag gått över till större saker. Huset ser ut som en resinverkstad för tillfället. Kanske jag borde städa, men det är roligare att göra mer resin. Det är ju så att jag alltid överdriver. Kan liksom inte sluta med det när jag väl har börjat. Nu har jag en massa grejor och har inte slutat ännu. Till exempel en hög med glasunderlägg. Hur många gånger har jag använt glasunderlägg. Måste säga att det tillhör sällsyntheterna i mitt liv. Har nog aldrig haft så ömtåliga möbler att jag har behövt det. Och i vilket fall som helst så blir inte mina möbler så ömtåliga så länge. De liksom har en tendens att samla på sig en massa fläckar eller repor i vilket fall som helst. Kan det vara så att jag inte är tillräckligt ordentlig av mig? Kan nog stämma, är jag rädd för. Men jag måste nog börja använda glasunderlägg, men jag kan ju inte använda mer än ett per gång, eller kanske jag skall duka upp för en smärre festlighet med glasunderlägg i olika storlekar och färger. Blir kanske inte så elegant, men lite kul. Sedan får jag väl gå runt och dricka av alla glasen, en klunk av varje.