Vaknade precis upp från en mardröm. Enligt mitt tycke i alla fall. Var väldigt glad över att jag vaknade till den här verkligheten, även om det var till ett coronahelvete. Lever ju just nu i två helveten, ett Corona helvete och ett 16 veckor av helvete. Behöver inte fler. Har nu varit på min power Walk som varje morgon. 7 kilometer i rask takt. Tar lite mer än en timme för mig. Vi har en i den här gruppen som går 1 km på under 6 minuter, men det gör alltså inte jag. Det ingår alltså i 16WOH. väldigt glad över att kunna fokusera på andra saker än Corona just nu. Ja, inte för att jag kommer undan med Corona heller, men likväl. Lite andra rutiner i alla fall. Men alltså min mardröm, jag kallar den så. Den började ganska så lugnt och fint. Jag hade min ena syster hos mig och min andra systers barn, av en konstig anledning. Av någon grund befann vi oss på besök i Norge, där jag skulle träffa en kollega från min tidigare tid av arbete. Vi åkte i olika bilar och kom ifrån varandra. Jag kom rätt, men fick då veta att min kollega hade en väninna som var sjuk i naturligtvis Covid-19. Min syster och min andra systers barn hade försvunnit. Och min syster som var sjuk i annat fick naturligtvis inte blir smittad av något. Förstår inte varför jag skulle dra med henne till min väninna när hon faktiskt inte fick bli smittad av något. Fick i alla fall telefonkontakt med henne och hittade henne. Då åkte hon med min väninna och jag tog min systers barn. De är över 50 år allesammans idag, så förstår inte heller varför jag var chaufför för dem, men det var jag naturligtvis och hamnade fel i Farsund, började tänka på att det kanske var bättre att min syster hälsade på min andra syster istället. Det skilde ju bara si så där 150 mil mellan där vi var och där hon bor. Men i min dröm var det jättenära. Hur som helst somnade jag vid ratten och körde rätt in i ett stor skyltfönster. Föll samman, började gråthulka. Fick tag i ägaren, kände mig väldigt skyldig, plötsligt stod min son vid min sida för att hjälpa mig. Så glad över att se honom, men fortsatte gråta. Till trots för att det var en klädesaffär så började butiksinnehavaren att raka min son, men jag fortfarande gråthulkade. För mig var det rena skräcken. Jag vet inte helt vad som var skräcken, min syster med någon som kanske kunde smitta henne, eller att jag kört in i ett skyltfönster. Hade i alla fall förlorat all kontroll. Men jag vaknade gråthulkande med ett ryck. Blev väldigt glad över att jag vaknade. Min morgonrutin är alltså numera. Två vita hundar som väcker mig före 06:00. En av dem väcker mig genom att hoppa jämfota med frambenen på mig. Visserligen väger hon inte så mycket, men det är likväl ett framgångsrikt sätt att väcka mig. De här hundarna har verkligen inte fått med sig att vi har gått över till vintertid nu. De har bestämt sig för att det är sommartid året runt. Då är det upp ur sängen, ner till stranden, 6-7 km power walk och sedan hem till magnesiumtablett, ingefärashot och proteinvatten, plus Svenska Dagbladet som jag nu prenumererar på. Efter intag av en del nyheter, mest om Corona, börjar sömnen att överväldiga mig och jag somnar. Det var alltså under den här powernappen som jag drömde, tydligt och klart. Jag tror att min förtvivlan i drömmen måste ha handlat om kontrollförlust. Kände att jag inte hade kontroll på något. Allt var och blev fel och jag kunde inte göra något med det.

Ja, drömmar kan vara otäcka och man blir glad när man vaknar ur de här drömmarna, en del drömmar som jag har haft vill jag gärna ha kvar och inte vakna från, men inte denna. Det skedde ju ingen katastrof, men min upplevelse var att jorden rämnade under mina fötter. Ja, sant är ju att vi inte har så mycket till kontroll längre. Min plan att tillbringa julen med barn och barnbarn är inte min plan längre. Det stod flygbolaget för. De ställde in min resa. Inget annat flygbolag hade plats för mina hundar, kanske för mig, men det var ju uteslutet utan hundar. Först tänkte jag att jag kunde ju alltid köra bil hem. Men kan jag det, kanske inte. Jag har ju fortfarande inget körkort. Jo, jag har fått ett intyg på att jag tillfälligt får köra i Spanien i väntan på mitt spanska körkort, men tror inte att det gäller i Frankrike, Tyskland, Belgien eller något annat land som jag måste passera. Dessutom har jag förstått att man måste förbereda sig på att ha mat och dryck med sig plus planera att sova i bilen. Kanske inte så realistiskt tänkt, speciellt inte det där med körkortet. Vet inte var jag skulle göra av hundarna om de arresterar mig och jag inte får köra vidare. Får man ha hundar med sig i häktet? Och hur kommer man från stället om man inte får köra vidare. Tar taxi? Kan ju bli lite långt. Får alltså bestämma mig för att tillbringa julen i Spanien.

Det positiva med att tillbringa julen här i lugn och ro, är att jag slipper att se julmaten. Jag har ju en strängt reglerad diet i det här upplägget. Just nu inne i något de kallar deff fasta. Gick i två veckor på något de kallade proteinfasta. Deff fastan är mycket bättre. Den har jag nu hållit på med i 3 veckor. Har 2 veckor till med deff. Därefter protein igen. Ja inte för att jag inte får i mig protein nu heller. Man måste dricka proteinvatten flera gånger om dagen oberoende av vilken fasta man håller på med i det här upplägget. Inte för att man går ned så mycket i vikt av den här så kallade fastan, men man minskar en del centimeter här och där. De tröstar mig med att jag ju bygger muskler istället för fett. Alltid något. Tror jag??

Alltså programmet består av olika sorts fasta, gym och power walk i 112 dagar. Jag har nu avverkat 33 dagar. Inte illa. Är faktiskt glad över att jag har detta att koncentrera mig på i den här tiden. Nu är det ju snart dags för mitt träningspass. Den gör jag hemma idag. Har inhandlat en del redskap så att jag slipper åka till en träningslokal, där jag måste träna med munskydd. Helt omöjligt för mig. Kunde knappast andas till slut genom de av svett dyblöta munskydden, hur ofta jag än bytte dem. Så nu träffar jag inte en människa. På min power walk lite över sex på morgonen så kan jag garantera att det inte finns så många människor ute och går. En och annan fiskare på stranden med pannlampa, men inte en kotte annars. Sista veckan har jag hittat en alternativ runda, där jag inte går på stranden, men en lång bit ovanför stranden. Att jag slutade gå på stranden var på grund av att det är ganska mörkt vid den tidpunkten på morgonen. Jag halkade och trampade fel och gick plötsligt i havet, kunde ju inte se var jag satte fötterna. Lite lättare på mer vägliknande ställe när det är mörkt. Skoskav fick jag också av all sand som jag fick in i skorna och i två dagar kunde jag inte ha på mig skor efter det. Fick ersätta power walk med roddmaskin. Måste säga att det är två olika saker att gå så fort man kan i en timme än att ro så fort man kan i en timme. Väldigt långtråkigt att ro i en hel timme. Till trots för att man kan lyssna på en bok under tiden så går tiden förfärligt långsamt.

Nu är det alltså snart dags för mitt träningspass. Idag är det bland annat benen som skall tränas, som om power walken inte var nog. Sex olika övningar med benen skall jag igenom. Efter de tre första så känner jag knappt av att jag har några ben, så de tre sista utför jag med ren och skär viljestyrka. ”Pannben”, kallar de övriga i gruppen det. Det finns ett stort antal personer som deltar, också från Norge faktiskt. Men jag har inte förstått att det finns någon från Spanien i gruppen, jag är nog ensam härifrån. Märks också på matförslagen. Det är inte allt jag kan hitta här i Spanien. Kanske det finns om jag kör till Madrid eller Barcelona, men då hinner jag ju inte mina träningspass och allt annat man skall hinna med på en dag. Lever i alla fall ganska så sunt nu. I motsats till hur det var här i våras med utegångsförbud och allt annat. Än så länge får vi lov att gå ut i alla fall, även om vi inte får röra oss utanför vår egen region. Smittad blir jag ganska så säkert inte. Det måste i så fall vara när jag är och handlar mat eftersom det är enda gången jag ser någon människa. Man måste säga att jag följer föreskrifterna ganska så bra. Har visserligen fått lite besök här av poolkötare och trädgårdsfolk. Nästa vecka kommer till och med någon och putsar mina fönster. Har alltså så höga fönster att jag omöjligt kan putsa dem själv. Det är visserligen andra gången på åtta år som de fönstren blir putsade, men skall jag tillbringa julen här i min ensamhet så kan jag ju kosta på mig att få fina fönster, tyckte jag.

Men nu är det alltså dags för bland annat benövningar.