En dag kvar på 2020!

Nästsista dagen på detta året. Sitter och tänker tillbaka, inte bara på detta året, utan på alla de åren som jag varit med om. Minns mina nyårsaftnar som barn. Huset fullt oftast av gäster. Vi barn sprang omkring och lekte kurragömma minns jag. Gömde oss under sängar och i kistor, garderober och överallt. Kommer ihåg att det var den här festen där vi kunde gömma oss under sängarna utan att vara helt dammiga när vi kröp fram. Överallt hade det städats under hela december. December var den månaden, när man kom hem från skolan en dag och alla möbler som fanns i huset stod ute på gårdsplanen. Bokstavligt talat. Alla gardiner saknades. Var i tvätten och mattor bars ut och piskades med mattebankaren. Finns de fortfarande. Jag har inte sett dem på flera år. Golven fernissades och dubbelfönster sattes in. Vilket jobb alltså. Jag deltog kanske lite i periferin, men kommer inte ihåg att jag deltog så mycket. Mor hade visserligen inhyrd hjälp för jobbet, men jobbade hårt gjorde hon. De där dagligdags sysslorna skulle ju också utföras. Det innebar för henne mjölkning klockan 05:00 på morgonen och utfordrande av alla djur som alla morgnar. Gödsling osv. Ja, de jobbade oftast sida vid sida min mor och min far, men oftast med lite olika sysslor. De tyngsta jobben fick min far ta och de andra fick min mor ansvara för. Det var alltså könsuppdelning. Men jag minns också att både i julslakten och i julbakningen deltog min far med liv och lust. Troligen bara i de jobben som han tyckte var kul. Inte för att han satt ner och läste tidningen medan mor jobbade. Men hans middagsvila var obligatorisk. Han lade sig på soffan som stod i det vi kallade serveringsfatet och lade en tidning över sitt ansikte och slumrade kanske till, ofta inte mer än 10 minuter. Det var nog han som uppfann ”powernap”, tror jag. Det luktade väldigt gott fram mot julafton i hela huset. Det var rent och fernissat och bakdoften och matlagningen höll i sig hela december. Julafton var det stor förväntning. Men jag kommer ihåg vissa julbråk också, mest mellan mina två systrar, som jag minns det. En gång fick min ena syster en julklapp som min andra syster hade önskat sig. Det blev verkligen gråt och tandagnisslan. Kommer ihåg att från min faster fick jag alltid underbyxor, det kunde inte kallas trosor. Det var rejäla skära underbyxor. Glädjen var inte så stor från min sida. Ibland övergick också kortspel och sådant som man sysslade med under julen i slagsmål. Min ena syster fick åka iväg till sjukhuset och få ett inslaget öga omplåstrat. Det var min andra syster som hade delat ut slaget. Jag var yngst och deltog inte så mycket i deras slagsmål, hade ju ändå inte kunnat vinna. Men lärde mig att kortspel var inte så kul, det var spel på liv och död. För övrigt så däckade min mor tidigt på julafton. Kanske inte så konstigt, hon hade jobbat sena nätter fram till dess och hade några julsammankomster att se fram mot under juldagarna, så hennes jobb var inte slut med julafton.

Min mor försökte väl så gott hon kunde att ha städat resten av året också, men det var en meningslös kamp. Med tre döttrar som aldrig lärde sig att städa eller plocka undan efter sig eftersom det var mycket roligare att jobba med utomhussysslorna, som var många på en gård, var det en kamp hon aldrig kunde vinna. Men ett öppet hem, alla var alltid välkomna och det saknades inte vänner och andra barn och ungdomar. En ständig ström. Alla drog in lite halm, hö, lera och allt annat som fanns på en gård när det var dags för fika. Visst man tog av sig stövlar i farstun redan på den tiden, men gymnastikskor och annat som var jobbigt att knyta upp hade man på sig.

Sitter också och tänker på vänner som har gått bort som var en del av min barndom och ungdom. Min bästa väninna från det jag var 9 år tänker jag mycket på nu. Vi hade god kontakt fram till att hon dog. Minns så glad hon var över att jag hade köpt hus här i Spanien och såg fram mot att komma hit. Eftersom hon redan då hade börjat bli lite dement så missuppfattade hon ibland saker. Kom en dag när jag var i mitt hus i Skåne med en resväska packad. Då trodde hon att vi skulle resa tillsammans till Spanien. Det var när jag förberedde att sälja huset i Skåne och hon hade sett att jag var i full färd med att packa en massa saker. Inte så konstigt att hon hade misstolkat det som om jag skulle flytta till Spanien. När hon förstod att så inte var fallet blev hon väldigt ledsen. Jag lovade henne att hon skulle få komma till Spanien så fort det var möjligt. Det löftet höll jag inte. Eftersom hon inte längre kunde åka ensam så fodrades planläggning och planläggningen höll inte. Den dagen hon skulle flyga ner till mig tillsammans med sin dotter, som skulle hjälpa henne på flyget. Hon kom faktiskt på flyget, inte illa. Men där blev hon så dålig att hon fick åka ambulans till Köpenhamns sjukhus. Hon kom alltså inte hela vägen. Det blev jag som fick åka till henne istället. Då var hon väldigt sjuk och levde inte så många dagar efter det. Tårarna tränger sig upp i ögonen, när jag tänker på det. Hon hade varit ett stort stöd för mig i många år och vi hade haft väldigt kul tillsammans. Inte minst alla våra barndomsminnen när vi lekte indianer och cowboys på hästryggen. En del ordentliga fall blev det från hästryggen när man skulle stå upp på hästen i full galopp, eller leka indian med att klamra sig fast vid sidan på hästen. Vi hade hu sett cowboys filmer, så vi visste ju hur man skulle göra, även om vi inte fick till det. Kommer ihåg att jag hamnade på sjukhuset mer än en gång med hjärnskakning. Lärde mig att man inte skall trilla av en häst ner p asfalt. Det är hårt. Inte heller på is, det är också hårt. Min väninna hade resten av sitt liv märke på en kind där en av våra hästar hade bitit henne när den tog miste på hennes kind och en sockerbeta. Det var en argsint häst, så vi litade aldrig helt på henne, men det gick illa ändå. Hennes föräldrar var inte lika lyckliga som vi var med vänskapen med mig. Kanske inte det handlade direkt om mig som person. Jag var alltid välkommen dit, men de föredrog nog att vi var hos dem istället för hos mig, där livet var lite farligare, men mycket roligare. Saknar henne.

Undrar om jag kan hoppa hage fortfarande. Lärde mig visserligen aldrig reglerna helt på den tiden, så det fungerar nog inte idag heller.

Men nu är livet inte så farligt för mig, och inte lika kul heller. Men ok. Blir lite nostalgisk när man tänker tillbaka. Det har väl med åldern att göra att man börjar tänka igenom sitt liv. Är kanske en början på slutet. Det är det ju definitivt. När man har passerat 75 måste man väl se att det är åtminstone en början på slutet, kanske till och med slutet. Det vet vi ju inte. Men jag har haft ett rikt liv och ett lyckosamt liv, men många utmaningar och många ibland felaktiga val. Men valen har alltid varit rätt just då, när jag har tagit dem, men kanske visat sig vara fel senare, men håller fast vid att de var rätt där och då. Utan erfarenheter på gott och ont så hade livet ju varit ganska så tråkigt och enformigt. Det har det i alla fall inte varit, även om jag också brukar säga till mig själv att en del erfarenheter hade jag kunnat klara mig utan. Kanske jag inte hade gjort det, eftersom jag ju inte hade varit densamma personen utan de erfarenheterna som jag är idag. Vem hade jag då varit. Är ju faktiskt ganska nöjd med den jag är idag. Har fortfarande kvar min våghalsighet och vilja till att prova nya saker. Utan den hade jag bara varit en grå kopia av mig själv. Än så bjuder ju livet på mycket nya möjligheter. Det handlar bara om att ta dem. Kanske jag får hoppa fallskärm en dag, eller prova på den där tunga motorcykeln. Man vet aldrig. Inte ens nu när man borde vara mer förståndig. Trodde ju att jag skulle bli det med åren, men blev det aldrig. Troligen aldrig. Kanske om jag lever tillräckligt länge, men osäker på det likväl.

Några av de personerna i mitt liv som var viktiga för mig har dött, men många finns kvar och det är ju det viktigaste. Min far som blev mer än 105 år hade ju inte så många personer kvar från sin ungdom och barndom, eller rättare sagt ingen. Men vänner saknade han aldrig. Han skaffade sig nya hela livet. Sörjde de andra, men gick vidare med glatt mod och stiftade nya bekantskaper. Nu är väl inte jag lika extrovert som han var, eller lägger väl inte ner så mycket energi på att skaffa mig nya vänner som han gjorde, men likväl. Möjligheterna finns.

Imorgon är detta året slut. Det blev väl inte helt som jag tänkte mig för ett år sedan. Det blev lite annorlunda på grund av den där Corona. Kanske jag minns 2020 även när jag har blivit dement. Vem vet. Kanske inte. Jag har ju odlat min introverta läggning, men likväl klarat av att så småningom under året få in lite rutiner som jag trivs med. Under våren var det ju mer eller mindre en chock över att man inte fick gå utanför sin tomt nästan. Ja man fick ju köpa mat, men inte så mycket mer. Det slutade nästan med att jag föll in i en form av apati, hade inte lust till något. Hade massa tid, men inte något vettigt att göra. Kunde göra mycket, men gjorde det inte. Allt blev till ett företag. Men efterhand så vänjer man sig vid det också och då gör man som barnen gör när de har tråkigt. Hittar på något. Tyvärr blev det väl för mycket sittande aktiviteter då också. Till exempel för mycket data. Höll reda på corona relaterade ämnen i tidningen. Tog skärmdumpar över smittan, dödsfall och vad som skrev i tidiningen. Här om dagen beslöt jag mig för att rensa upp i mina skärmdumpar och raderade över 500 skärmdumpar från mitt bibliotek. De flesta handlade om corona. Har beslutat att lägga det bakom mig. Det är inte värt all den energi som jag lade på det. Ibland använder vi tiden till helt onödiga grejor. Ingen blev lycklig av det. Det blev mycket hat och skuldbeläggelse på andra som det skrevs om i både sociala medier och i tidningar. Det är väl inte över än, men jag har fått mer distans till det och kan idag hoppa över det. Har ju hållet mitt löfte till mig själv att begränsa läsandet på sociala medier. Är inte inne där varje dag längre för att spä på min kunskap kring corona och hatet som flödar i svaren. Fastnar fortfarande ibland i tidningarna kring corona, men försöker att bara skumma det. Det innebär att tidningsläsandet inte tar så lång tid längre som det gjorde, eftersom det fortfarande är en massa skriverier kring corona. Det mesta negativt. Inte ens att vi nu har vaccin skildras positivt. Mest står det att man tvivlar antingen på vaccinet eller på hur man skall få logistiken att fungera. Konstigt att vi älskar att vara negativa.

Kommer någon ihåg?

Ja, det blev mycket nostalgi så här i slutet av året. Ser fram mot nästa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s