Vi har väl alltid letat efter någon annan att ge skulden till, så att vi inte själva behöver ta något ansvar. Det känns ju jättebra att säga att det var inte min skuld, det var någon annans, vem som helst egentligen, bara inte min. Jag själv försöker att skylla på hundarna. Det har i alla fall den fördelen att de inte tar några oöverlagda beslut för att blidka mig. Värre är det med politikerna. De tar en massa beslut som de egentligen troligen inte ens själv tror på, men som de anser att de måste om de skall ha någon chans att bli omvalda. Kanske det är valsystemet som det är fel på. Men samtidigt vill väl ingen av oss ha diktatur, där någon får bestämma utan att folket har något att säga till om. Jag vet inte hur vi skulle komma ifrån val om vi vill ha demokrati. Men det där med att man måste följa opinionen som politiker är inte så väl övertänkt. Men hur annars??

Inte vet jag. Nu läste jag att man demonstrerar i Stockholm mot coronarestriktioner. Jaha, det var väl bara en tidsfråga. I allehanda media har man nu många menat att man måste ha hårdare tag i Sverige. Helst stänga allt, menar någon. Obligatoriskt munskydd har jag läst länge om. Många svenskar som skriver att de känner sig tryggare utomlands där det är hårdare restriktioner och där böter delas ut flitigt till enskilda personer. De (svenskar i landsflykt, eller på semester alltså) bryr sig tydligen inte om dödssiffror eller smittotal, de bara känner sig tryggare. Det där med munskydd till exempel är ju något man kan se, så oavsett om det har någon verkan eller inte (vilket faktiskt inte är klarlagt så här långt) så ser man att andra har munskydd och det gör att man känner sig tryggare. Där litar vi inte på vetenskap, bara på synintryck. Vi litar inte heller på smittotal eller andra rapporter, bara på synintryck. Man skriker om att man inte skall få åka skidor, bryr sig inte om att man inte smittar speciellt mycket utomhus enligt vetenskapen, bara att andra skall inte få lov att ha kul om inte jag har det. Och det är alltid politikernas fel, eller ibland Kinas. Men att det är Kinas fel har man glömt bort nästan. Nu är det faktiskt politikernas fel, helt och hållet inte min. Att minst 2,5 miljoner barn har dött på grund av coronarestriktionerna bryr man sig mindre om. Det värsta är att folk i min ålder dör, eftersom man då säger att äldre inte är värda lika mycket som andra i samhället. Det äger ju faktiskt sin riktighet, eftersom vi inte bidrar så mycket med jobb och liknande, så är vi helt realistiskt lite mindre värda i kronor räknat. Men då säger de som letar syndabockar att vi inte kan mäta människoliv i kronor och öre. Själv är jag lite osäker på just det. Kan vi inte. Får ett människoliv kosta hur mycket som helst? Och i så fall vilka människoliv. Verkar ju som om det är fritt fram att barn dör på bekostnad av de som är äldre. Skall väl vara att äldre får leva på bekostnad av barn. Ja, välj själv. Men oavsett är upprördheten inte så stor när det gäller alla de barnen som dör och som vi förstör framtiden för. Vi äldre har ju i vilket fall som helst inte lika mycket framtid som de yngre, så vi slipper kanske ifrån de konsekvenser i samhället som alla dessa restriktionerna leder fram till.

Men oavsett är det fritt fram att ge skulden till regeringen. Tryggt och gott. Se bara nu på Vetlandamordförsöken. Det var alltså en afghan som utförde det. Då måste det ju handla om att vi har tagit in invandrare till Sverige. Handlar ju inte ens om att vi har tagit in afghaner, utan det handlar om alla invandrare. Tryggt och gott, har vi inga invandrare så har vi ingen kriminalitet eller folk som blir tokiga och går över gränsen. Ja, alltså inte landsgränsen utan den moraliska gränsen. Vet inte hur vi kan förklara sådana som Breivik i Norge. Han nöjde sig ju inte med mordförsök, där blev det verkligen mord. Man försökte den gången med att skylla de på invandrare innan det faktiskt stod klart att det var en norsk person som gjorde detta. Om jag kommer ihåg rätt så försökte man skylla på hans föräldrar. Det måste vara något fel i hans uppfostran. Åter igen någon annan måste vara syndabocken. Ibland skyller man på psykiatrien. Speciellt om den det handlar om någon gång har varit aktuell innanför psykiatrien. Där borde man ju ha sett det och låst in personen för alltid. Själv har jag ju också träffat folk både utanför och innanför psykiatrien som jag helst skulle vilja låsa in för alltid. Det kanske är tur att jag inte får avgöra det och inte heller psykiatrien eller politikerna. Det hade nog inte varit så många kvar utanför de låsta grindarna om var och en av oss hade haft den makten.

Nu demonstrerar man alltså i Stockholm. Trist att det också kom till Sverige kan jag känna, men det var klart bara en tidsfråga. Jag som är mer med än mot de som demonstrerar, menar likväl att det inte finns en chans för politikerna att göra något annat när resten av folket skriker på hårdare tag. Det är inte lätt att sitta i regeringsställning. Jag har ju lov att uttrycka att det där med att man bara får sitta en person vid ett bord där man inte har dörr in till restaurangen låter lite ologiskt för mig. Jag har ju absolut fått uppfattningen att man inte smittar lika mycket i öppna utrymme som i slutna, men kanske jag har missuppfattat något. Nu är jag ju i vilket fall som helst ensam om och när jag skulle gå på krog, men likväl låter det lite konstigt för mig att till exempel gifta par som ofta sover i samma säng måste sitta vid vars ett bord när de går ut och äter. När de har ätit färdigt så kan de få lov att gå hand i hand och gå hem och sätta sig i varandras knä och krama om varandra. Men det är väl inte alltid logiken gäller när folk skriker om restriktioner eller inte restriktioner.

Min ene sons familj har nu haft smitta på alla sina tre barn men inte de vuxna. De har haft närkontakt, men inte blivit smittade ändå. Lite konstigt om de måste sitta vid separata bord ändå. Mina andra barn och barnbarn har inte varit smittade ännu, de bara testar sig. Börjar bli nog så vana vid att testa sig, men ingen smitta där inte.

Själv ser jag fram mot att bli vaccinerad, men det verkar att dröja. Jag är ute efter att få ett intyg på att jag är vaccinerad. Min ena syster oroade sig lite över mer eller mindre effekt på vaccinerna. Själv bryr jag mig inte så mycket om effekten, jag bryr mig om passet. Det där passet som säger att vi får lov att röra oss en del i världen. Är inte så farligt rädd för smittan, ibland till och med önskar jag att jag kunde bli smittad, så att det var över. Ja, visst jag kan dö, men det kan jag med eller utan smitta också. Jag vill bara ha det här överstökat. Håller tummarna för ett vaccinpass.

Men om jag inte snart blir kallad till vaccinering så skall jag i alla fall skylla på hundarna. De tar det med jämnmod. Fluffy tycker nog nästa onsdag att jag hämnas på henne i alla fall. Hon skall då få rengjort sina tänder, det är välbehövligt. Men hon uppskattar det definitivt inte och jag får dåligt samvete när jag lämnar henne och hon tittar bedjande på mig om att få lov att följa med hem. Då kan hon skylla på mig och det äger ju åtminstone sin riktighet. Utan mig hade hon inte behövt att rengöra några tänder.