Härmed ger jag upp. Jag var trött på att prata om Covid-19 redan i april 2020. Har sedan dess försökt att undvika det utan resultat. Det går inte. Jag ger upp. När jag pratar i telefon med nära och kära (ja, kanske inte så nära men definitivt kära) så bestämmer jag och de att vi inte skall prata om Corona och covid-19, men utan resultat. Det går inte. Hela ens tillvaro påverkas. Vad jag än har gjort, tänkt och pratat om har varit påverkat av Corona det sista året. Skall gå ut på en promenad, jaha munskydd på. Har glömt det vid två tillfälle, måste då gå tillbaka hem igen, medan hundarna tittar förvirrat på mig över den korta rundan. Vi pratar om vädret, deklarationsdags eller vad det nu är, men kommer likväl in på Corona. För att inte tala om sommarens begivenheter. Ett av mina barnbarn tar studenten, vill gärna vara med där till trots för att det tyvärr för henne inte blir det studentfirandet som hon har drömt om och som hennes syskon fick. Varför, ja, klart på grund av Corona. Ett av mina barnbarn fyller 30 år, det är ju något att fira. En av mina söner fyller 50 år också något att fira. Ett av mina barnbarn blir konfirmerad, också något att fira. Här sitter jag i Spanien och undrar om jag skall vara med på de här begivenheterna fysiskt eller digitalt. Jag är väldigt glad för att det finns möjligheter digitalt, men det är faktiskt inte samma sak. Alla planer stoppar upp.

Hör också mycket beklagande i svenska tidningar om att vaccinationsfasen går så trögt i Sverige. Inte ett ord om hur det ser ut här i Spanien. Här kan man verkligen prata om att det går trögt. Hade jag varit skriven i Norge eller Sverige nu så hade jag redan fått i alla fall en vaccinationsdos. Inte så här. Först och främst förstod jag så småningom att jag måste ha ett spanskt telefonnummer för att överhuvudtaget komma i fråga. Jag har ett norskt. Det fungerade naturligtvis inte. Var på vårdcentralen och frågade om man inte kunde ringa eller sms:a mig på mitt norska nummer. Inte tal om. Då fick jag förbli ovaccinerad. Alltså skaffa mig ett spanskt telefonnummer. Gick till samma leverantör som jag använder för mitt internet. Fick sim-kort där, men ingen telefon. Körde alltså iväg för att köpa en telefon till. Ny Apple telefon. Ominstallerade sim-kortet. Använder alltså nu mitt gamla (norska) simkort i den nya telefonen med följden av att mitt svenska skypenummer inte fungerade i den. Varför?? Ingen aning. Hade alltså nu två telefoner men ett av dem saknade nummer. Det spanska telefonnummeret. Hade fått sim-kort men inget nummer. Hade hört att det tog ”a couple of days.” Det tog närmare 12 dagar och då fick jag gå dit och sitta och vänta på att någon ordnade med att jag fick ett spanskt telefonnummer. Trodde att det var gjort på ett kick att få ett telefonnummer, men så var inte fallet i Spanien.

Nu var det dags att gå till vårdcentralen igen och ge dem ett spanskt telefonnummer. Lång kö ut på gatan. Ja, man höll två meter mellan när man stod stilla, men det var ju så att de som redan var inne och ville ut igen måste tränga sig förbi kön. Det går liksom inte att hålla två meters avstånd när väggarna inne på vårdcentralen inte är mer än 1 meter, och man kan ju inte hålla alla kvar därinne heller för att få dem där ute in, om ni förstår vad jag menar. Det blev med andra ord en del kollisioner. Plötsligt var det min tur och jag gav dem mitt telefonnummer. Hoppas att de antecknade det också, såg så ut. Försökte försiktigt fråga om när jag så där cirka kunde komma ifråga för vaccinering. Det lät som om jag gjorde en omöjlig och väldigt irriterande förfrågan. Hur kunde jag tänka mig att hon skulle kunna svara på det. Jag var lite ihärdig och menade att jag ju var 76 år och att man då kanske hade någon uppfattning. Det hade man inte, det fick jag helt klart för mig och kände mig skyldig för att jag överhuvudtaget hade kunnat tro det. Det är bara att vänta. Jag väntar. Ingen planering hittills alltså på hur jag skall kunna planera sommarens begivenheter. Jag måste stanna här tills jag får mitt efterlängtade vaccinationsprogrammet. Är ju som sagt inte så rädd för själva Coronaviruset som för att inte få ett vaccinationspass. Säger till mig själv att bara jag får det så sätter jag mig i bilen och kör till Sverige. Min son som bor i Norge säger att alla över 70 år som befinner sig i Norge blir vaccinerade så det är bara att komma dit. Men för att komma dit så måste man sitta i hotellkarantän i 7 eller 10 dagar. Kommer inte ihåg vilket. Han menar att på hotellkarantänerna är det ”high life”. Enda stället i Norge där man har kul menar han. Allt annat är stängt, men på hotellkarantänerna är det för jämnan polisutryckning på grund av en del slagsmål och en del stora fester. Enda stället i Norge där det händer lite saker. Låter ju bra, men tack jag avstår. Undrar om de har hundhotell också där? Får man i så fall gå ut med hunden eller måste man lära den att kissa och bajsa inomhus? Får nog stanna i Spanien och hålla tummarna för att Spanien får tummarna loss och börjar vaccinera i lite högre fart. Gick in och tittade på en sida där man kunde uppskatta ungefär när man kunde komma ifråga för vaccin. Fick där svaret att jag kunde vara säker på att få bli vaccinerad senast april 2022. Ja, det är ju lite tid fram till dess. I dessa tider får man alltså jobba med sitt tålamod. Jag har aldrig varit så bra på det, men kanske jag blir det med tiden. Vänner och släktingar i min ålder i Sverige skryter med att de nu är vaccinerade.

Även tidningen är ju full med rapporter kring Corona. Övriga nyheter kommer mer som notiser på en något undanskymd plats i tidningen. Idag skrev man äntligen om att man inte blir smittad av ytor och att sprita sig själv och annat inte har någon effekt. Det har jag sagt i mer än ett år. Det är en luftburen smitta. Undrar hur det nu blir med de stackars hundarna som har fått tassarna spritade efter att de har varit utanför respektive hus och fått sin kiss- och bajs runda. Eller de där som har spritat både sig själv och varorna från affären när de har burit hem dem. Själv har jag inte hemfallit åt de här vanorna, men har läst om många andra som har gjort det. Ja, jag har ju varit tvungen att sprita mig i affärerna om jag inte skulle riskera att få böter och bli utskälld av många arga övriga kunder och butikspersonal. Hade nog hellre riskerat böter än ilskan hos andra övertygande personer om att allt smittar. Kanske man till och mes slutar med att spruta ut desinficerade medel i kommunerna här som man har ägnat sig åt och istället kanske kan ägna sig åt att använda de pengarna till att få Spanien på fötter igen istället. Men det verkar ju som att Spanien förlitar sig på att EU skall betala notan.

Jag har också undrat lite över hur det där med köp av sexuella tjänster fungerar här. Man ser fortfarande sexarbetarna sitta i rondeller. Det är ju så att Spanien har en av de mest frigjorda sätt att se på köp och försäljelse av sex i lagen. Men en sak förstår jag inte helt. Hur skall man klara av att ha sex med de här sexarbetarna med ett avstånd på 2 meter. Kanske det fungerar med mycket fantasi. Tror inte att munskydden räcker. Jag som inte tror på munskydd överhuvudtaget, tror definitivt inte att det spelar någon som helst roll vid sexuell kontakt. Men de här arbetarna sitter dock vid rondellerna med munskydd. Alltid något.

Läste också idag om att det är klarlagt att hemmen och arbetsplatserna. är den största smittorisken. Ganska självklart egentligen, men inte så självklart likväl. Nu har tre av mina barnbarn haft covid-19. Min son och hans fru har kramat om dem och tröstat dem när de var sjuka och levt väldigt nära dem, men har de blivit smittade. Nej. De har fått stanna hemma i karantän, men inte blivit smittade. Min dotter har också i egenskap av lärare där hon undervisar barn med funktionshinder också levt väldigt nära barn med smitta och inte minst fått många ömma kramar av dem. Har hon blivit smittad, nej. Hon börjar snart få rekord i att testa sig. Börjar komma upp i ett 10 tal test nu. Ingen smitta, inga antikroppar heller. Det är inte så lätt att bli smittad verkar det som. Här springer vi runt och gör allt för att inte komma i kontakt med fullt friska personer och så blir vi alltså inte smittade när vi är i närkontakt med andra smittade. Vi skall kanske varva ner lite i skrämselpropaganda. Men mina barn har fått många ofrivilliga feriedagar från jobbet på grund av karantänsbestämmelser.

Ebba Busch och Trump får också en del uppmärksamhet via tidningarna, men inte lika många spaltmetrar som Coronan. Man kan ju inte låta bli att beundra Ebba för hennes uthållighet. Hon har klart bestämt sig för att få det där fallfärdiga huset. Ja, det är väl tomten som hon vill åt. Själv lutar jag åt att hon faktiskt har rätt till den, men trodde inte att man som en sådan utsatt person som hon är i sin roll som partiledare skulle orka med det här pressuppbådet. Att hon inte ger upp! Undrar hur hon mår när allt det här är över och hon sitter med sin tomt och en massa människor som menar att man inte skall ge sig på att slåss mot så pass gamla människor som Esbjörn Bolin. Han har också blivit en rikskändis. Jag undrar också över hur han kommer att må efter allt det här och att ha blivit klassad som dement och inte ansvarig för sina handlingar. Har för mig att han är i min ålder, så jag får väl vara tacksam innan man tar ifrån mig också mitt självbestämmande. Trump har också uttalat sig om att han menar att en del i hans parti borde vara tacksamma över att han har gjort bland annat någons fru till transportminister under sin tid som president. Jag som hade inbillat mig att man valde en minister utifrån kvalifikationer och inte på grund av att denne var fru till någon. Låter lite som en tillbakagång i den tiden då en läkares fru kallade sig ”Doktorinnan”. Sågs ju bara som ett bihang till sin man och fick därför denna lite märkliga titel. Men alltså man kan fortfarande bli minister på grund av att man är gift med ”rätt” man. Inte illa.

I mitt glashus är det väldigt varmt just nu. Ja, det handlar inte om att solen skiner, det gör den också just nu. Men jag har infravärmen på. Ja, inte helt frivilligt. Infravärmen har varit väldigt skön att ha på kalla dagar när regnet har öst ner och blåsten har farit fram. Är helt underbart att sitta i ett glashus då. Regnet som piskar på taket och väggarna och palmerna som skakar av vinden. En speciell upplevelse. Jag har två infravärmekällor. En på varje kortsida. Det blir en skön värme i hela glashuset. Men i fredags så bestämde den ena av dessa två att vilja vara på hela tiden. Den gick helt enkelt inte att stänga av. Fjärrkontroller är väldigt bra, men inte när tekniken hänger upp sig. Jag har en fjärrkontroll som styr tak, ljus och alltså värme. Ja, fjärrkontrollen fungerar, jag kan vinkla taket, jag kan slå på och av ljuset, jag kan dimma ljuset, jag kan slå på och slå av en infravärme. Men alltså inte den andra. Den är på, vad jag än gör. På nätterna är det ganska vackert. Ljuset är lite rosaorangefärgat och lyser upp hela glashuset. Här behövs inte mer ljus. Hade alltså kunnat skippa övrigt ljus i glashuset. Ja, det ser ganska vackert ut på natten, men jag som tycker om att gå ut och sova där ibland när det blir för varmt inomhus kan inte sova där nu. Där är definitivt varmare och inte en chans att dämpa ljuset. Men alltså vackert att titta på. Nu väntar jag på att jag skall få lite hantverkshjälp igen. Klarar inte av att slå ifrån det själv. Igår var det tydligen helgdag så de kunde inte komma då. Ja, jag missar en massa helgdagar här. Rätt vad det är så är affärerna stängda på grund av helgdag, kan inte hålla ordning på dem. De är många och lokala. Inte i hela Spanien, utan här och där. Men idag skall de komma, så då får jag träffa människor inte så ofta jag gör det.