Har fått vaccin nr 2 igår. En upplevelse i och för sig. Kom dit i väldigt god tid. Hade tid klockan 10.54. Blev kallad via sms. Inte något problem här med att inte alla har mobiltelefon eller internetuppkoppling inte. Har inte läst något som sådan problem här som man läser om i Sverige. Likväl är jag ganska övertygad om att det finns färre mobiler och internetuppkopplingar här än i Sverige. Är inte säker, men tror att det är så. Det fanns liksom inte heller någon chans att boka en tid. Man fick ett sms där det stod datum och tidpunkt. Sedan var det bara till att möta om man kunde den tiden eller inte. Inga alternativ här inte. Undrar varför man alltid gör ett problem av sådant i Sverige. Har förstått det som så att man kan lämna någon annans nummer här om man inte själv har mobil. Kan man det i Sverige. I vilket fall som helst så verkar det som att folk här accepterar att så är det bara. Inte någon ide att protestera mot sådant. Det verkade som om hela Torreviejas befolkning var på plats i morse. Ingen var på jobb, de var och vaccinerade sig. Även om jag kom så där 45 minuter innan min avtalade tid så var jag inte framme vid vaccineringen förrän det var min tid, till och med lite senare. Det var verkligen kö. Polisen var där och dirigerade bilar och trafik eftersom det bara vällde in människor. Hade alla tid i dag just. Hur ser det ut imorgon. Är det lika många då. Verkar inte att vara något vaccinmotstånd direkt i alla fall. Alla vill släppas fria som jag. Själv är jag ju mindre intresserad av vaccinet än av vaccinpasset. Undrar hur jag skall få tag i det, när det kommer. Idag fick jag en kopia av mitt SIP-kort där man hade skrivit in för hand när jag fick mitt första vaccin och när jag fick mitt andra. Vilken sort stod det inte. Vad jag har hört från Sverige så får man där ett dokument om vilken sort också, men alltså inte här. Troligen fick jag Pfizer eftersom det stod på inkallelsen, men bryr mig inte så mycket om det. Bara jag får ett vaccinpass. Och det skall man väl få oberoende av vilket vaccin man har fått.

Mitt barnbarn och hennes väninna har ju åkt tillbaka till Sverige. Eftersom de mellanlandade i München så var de tvungna till att ha ett PCR-test. Så nu vet jag hur man skaffar sig ett sådant också. Behöver nog det när jag skall köra genom Frankrike, tror jag. Kanske inte i slutet av maj. Håller tummarna. In till Spanien med bil kan man ju komma utan PCR-test, så skulle hoppas på att det var samma in till Frankrike från Spanien. Just nu fler smittade i Frankrike än i Spanien. Men det mesta svänger ju upp och ned. Just nu är man ju mest oroad över Indien, men likväl ligger ju Indien väldigt lågt i förhållande till döda per miljon invånare. Skall väll vara väldigt många som dör i Indien innan de kommer upp i siffror som liknar Europa med hänsyn till hur många invånare man har där.

Just nu är det väldigt populärt att engagera sig mot dödligt våld i nära relationer. Ett tag var det gängkriminaliteten, men nu vinner dödligt våld i nära relationer. Det verkar som om det går mode i det ena eller det andra. Det kan vara Jimmie Åkesson som ligger bakom vad som är modernt eller inte. Inte för att det är ok med våld överhuvudtaget, men Jimmie framställer hypoteser utan att bry sig om sanningshalten eller inte. Nästan som Trump. Inte riktigt, men nästan. Nu påstår han att vi har importerat värderingar som var mer eller mindre utrotade från Sverige, men att på grund av ansvarslös migrationspolitik så har vi fått tillbaka dödligt våld i nära relationer. Han tar inte hänsyn till att dödligt våld i nära relationer faktiskt har sjunkit under 2000-talet. Han tar inte heller hänsyn till att de flesta våldsutövarna har varit svenska män. 16% var tydligen utländska män, vilket överensstämde kring hur många utländska män som bodde i området under den perioden man tittat på. Verkar för mig att vara att män (finns även kvinnor) men övervägande män utsätter kvinnor för våld, oberoende av nationalitet. Och väl att märka inte alla män, men några män som har en snedvriden könsuppfattning. Vi måste väl kalla det en snedvriden könsuppfattning.

´Jag har just nu tröskat mig igenom tre aktuella böcker, nämligen ”Flocken”och ”Vem har sagt något om kärlek” och”Tills alla dör.” Tre högaktuella men nog så olika böcker. Tills alla dör gör mig ledsen när jag läser om unga killar som varken är svenskar eller utlänningar, och som har till hobby att döda varandra. Ja, det verkar som om de är svenska medborgare med utlandsfödda föräldrar. De lyder varken sina föräldrar eller samhällets lagar verkar det som. Litar inte på att någon annan än de själva kan skipa rätt och ordning. De tror visserligen inte på någon ordning. De säger att kriget i dessa gängen kommer att fortsätta tills alla är döda. Kan ju se det som en form av självsanering, men det handlar om barn, så man kan ju inte resonera så. Tänker på mina barnbarn, speciellt mina yngsta barnbarn som är i tidiga tonåren. Skulle de börja tro på att ingen vuxen kan hjälpa så vet jag inte vad som hade hänt med dem. Och det är tydligen den verkligheten som dessa ungdomar lever i. Hjärnan är definitivt inte utvecklad vid den åldern för att kunna se konsekvenser av sitt eget handlande. Själv kommer jag ihåg att jag gick omkring och sade att vad gör det om jag dör. De gudarna älskar dör unga. Och jag som inte ens trodde på en Gud. De här ungdomarna tror att de kommer till paradiset och att det är guds vilja att de skall dö om de dör. Inte konstigt att de fortsätter. Det behövs nog några vuxna som tar ansvar, tror jag.

”Vem har sagt något om kärlek” skildrar ju hedersförtrycket och hederskulturen. Får en viss förståelse för hur det blir så i ett demokratiskt Sverige. Det som gör mig extra glad är att pappan till bokens författare ändrar inställning efter att ha tänkt till och har svårt att se varför han reagerade som han gjorde i början av sin ankomst till Sverige. Heder åt honom.

”Flocken” handlar ju om Sveriges väg i pandemin. Konklusionen här blir att Sverige hade 2 1/2 rätt av tre i sin vägval. Jag är enig i det. Det som hindrade Sverige för att få 3 rätt av 3 var att vaccinet kom tidigare än vad vi trodde i början av pandemin. Är böjd att hålla med. Själv var jag i alla fall helt övertygad om att vi skulle få vänta åtminstone några år innan man hade utvecklat ett vaccin. Dessutom påstod jag när det började verka som om de skulle få ett vaccin färdigt snabbare att jag inte ville vara en försökskanin för ett nytt icke färdigtestat vaccin. Nu står jag först i kön. Ja, det gjorde jag ju inte hade väldigt många framför mig, men absolut ingen tvekan om att vaccinera mig längre. Måste väl också säga att det är några miljarder före mig som har blivit vaccinerade, så man kan väl inte säga att man inte har testat det. Första vaccindosen märkte jag knappast att jag fick. Jag märkte inte heller sticket igår nästan. Gick fort och lätt. Men vaknade imorse med att det värkte i min vänsterarm. Kunde inte identifiera smärtan helt, började fundera på om jag hade slagit i armen eller något. Kom så ihåg, aha jag blev vaccinerad igår. Men än så länge är det det enda jag har märkt och det gör inte så väldigt ont, bara lite ömt. Trodde det var en muskel som jag överansträngt eller något sådant, när jag gör mina biceps eller triceps övningar. Men det var alltså vaccineringen.

Nu börjar man också lägga ner IVA avdelningar för att kunna ta itu med behandling och operation av cancerpatienter. Låter lovvärt för mig. Covid-19 patienter som behöver IVA har ju faktiskt minskat och då bör man väl satsa på att få ner den vårdskuld man har ådragit sig under sista året. Allt skall väl inte gå till Corona. Världen måste ju faktiskt gå vidare. Ett förslag var att hålla fast vid IVA och anställa mer personal. Ja, var får man tag i den personalen. Måste nog importera lite utlänningar som ju Sverige försöker att hålla ifrån sig med näbbar och klor. Vi har faktiskt inte en massa intensivvårdsutbildad personal på lager. Hjälper inte då med att bygga nya lokaler och sådant trams. Man måste fortfarande ha personal att bemanna lokalerna med. Än så länge har inte robotarna kommit så långt i kompetens. Det kanske kommer, men vi är inte där idag.

Annars så har jag spelat boule de sista veckorna. Jag två gånger. Har alltså träffat människor som jag inte har träffat på minst ett år. Var helt härligt. Har till och med kramat om dem. Ja, jag frågade först om jag fick. Jag som tycker om att kramas. De flesta ville ha en kram eller så kände de sig tvingade. Hoppas inte att de kände sig tvingade. Läser om det kanske blir svårt att återgå till det normala efter ett år med restriktioner och avståndstagande. Ja, så känner inte jag. Det var väldigt lätt att återgå till att vara som jag var för ett år sedan. Har ju varit sådan i nästan 75 år, så ett år gjorde inte så stor skillnad. Men väldigt kul att få träffa människor igen. Nu åker ju en del tillbaka till Sverige inom kort så det blir väl ett uppehåll igen på boulespelande. Ja, har ju inte precis blivit bättre på boule under det här året, men det är inte boulen som är viktigast, det är att få se och prata med människor. Gick faktiskt lättare än vad jag hade föreställt mig. Tänkte att jag skulle bli väldigt trött av umgänge efter att ha varit utan så länge. Blev faktiskt inte ens hes av att använda min röst, men var kanske mer talför och debattlysten än vad jag har varit tidigare. Det blir nog så när man varit utan så länge att få bolla sina tankar med någon som svarar tillbaka. Mina tankar har ju under den här tiden inte fått något mothugg överhuvudtaget. De har bara snurrat runt i ganska oförändrad form i mitt eget huvud. Får lite mer perspektiv när man kan uttrycka dem och få något tillbaka. Medhåll eller mothåll, spelar ingen roll. Det viktigaste är att få lyssna på någon annans åsikter också.

Jag har ju också haft besök av ett av mina barnbarn och hennes väninna, vilket var en fantastisk upplevelse. Fick börja kramandet med henne och hennes väninna. Var trist och tyst när jag var tvungen att lämna dem på flygplatsen igen. Hundarna var lika ledsna som jag var. Har aldrig sett Fluffy så lycklig över att det fanns människor här. Hon som brukar vara reserverad mot främmande människor kastade sig över väninnan i glädjeskutt. Äntligen får jag se någon annan än min matte verkade det som hon tänkte.