Axelluxation!

En liten evighet sedan jag skrev. Vet inte helt varför. Det har ju faktiskt hänt lite saker i mitt liv sedan sist. Jag fick ju två doser vaccin och allt det där. Jag körde iväg till Sverige. Jag kramade om två av mina barn och fem av mina barnbarn, för att inte prata om mina systrar. Själva resan till och från Sverige förtjänar en egen blogg. Återkommer kanske till den en gång. Härligt att få träffa alla i Sverige som jag älskar. Det var ju första gången på två år. Norgefamiljen träffade jag ju inte. Norge har ju för sig att de skall klara sig ifrån Corona, så de stänger och öppnar gränser utifrån någon mystisk tanke om att innesluta Norge i en helt egen bubbla, där de inte tror att de är en del av resten av världen. Ja, det finns ju några sådana länder till i världen, men de är åtminstone öar. Norge kan väl inte kalla sig för en ö, även om det verkar som om de tror det.

Nu har jag varit tillbaka i Spanien några veckor. I Sverige menade man att det var lite konstigt att åka tillbaka hit mitt under sommaren när det är som varmast, men det finns gränser för hur länge man skall våldgästa sina släktingar. Själv har jag hört att man inte skall stanna mer än 3 dagar hos någon, eftersom det därefter måste bli vardagen som gäller igen, med tvätt, städning, matlagning och så vidare. Den gränsen överskred jag med god marginal. Själv tyckte jag dock att det gick ganska bra. Problemet är att leva i en resväska, dessutom en resväska som man packar upp och ned i hela tiden. Den genomtänkta ordningen när jag packade första gången försvann efter en tid och jag hade överhuvudtaget ingen som helst ordning efter någon vecka. Hade dock si så där 40 trosor med mig, så tvättade gjorde jag ganska så sällan. Bytte dock till rena trosor. En del av kläderna som jag hade med mig använde jag dock inte, som vanligt är när jag packar.

Väl tillbaka i Spanien så fick jag dock glädjen att umgås med grannar som hade börjat dyka upp i Spanien. De har ju lyst med sin frånvaro under hela coronatiden. Men nu var jag plötsligt omgiven av grannar igen. Mina tyska grannar var nere med en del stimmiga barn och sade att de hoppades att de inte skulle störa mig för mycket. Efter en så lång tystnad som det har inneburit så kan inga ljud överhuvudtaget störa mig längre. Det var underbart att höra att världen fortfarande finns runt mig. Alla ljud från grannar hälsas hjärtligt välkomna.

Mina bästa grannar hade hjälpt till att få mina krukväxter att överleva. Det handlar om fyra jättestora krukor. En med ett fikonträd, en med ett persikoträd och två små palmer som skall växa långsamt och inte bli för stora och höga. Det blev inga persikor i år, kanske på grund av att trädet nästan hade dött innan mina grannar kom ner. Fikonträdet däremot har burit så många fikon att det blev nödvändig för mig att koka fikonmarmelad. Jättegott till gorgonzola ost. Fåglarna var lite sura på mig att jag plockade dem, det är deras bästa godis normalt. Mina vindruvor har jag aldrig lyckats med här nere. De möglar innan de mognar. Vet inte varför men jag har väl aldrig haft de där omtalade gröna fingrarna.

Jag bjöd in mina grannar en kväll att äta paella. Min sons recept på paella. Den blev uppskattad. Själv satt jag bara och njöt av att höra så många olika språk och så mycket glädje hos mina gäster. Alla pratade med händer och fötter och på norska, svenska, engelska och franska omväxlande. Bara helt underbart.

Några kvällar med boulespel tillsammans med mina ”bästa” grannar som har gjort en boulebana. Faktiskt lyckades jag ganska bra den första kvällen, men därefter återgick jag till mitt normala sätt att spela boule. Alltså att aldrig komma i närheten av den där lille gule bollen. Boulekloten gick antingen för mycket till höger eller för mycket till vänster, eller så dog dem. Blev alltså helt utklassad.

Nu kan jag inte spela boule längre och grannarna har åkt tillbaka till Belgien. Orsaken till att jag inte kan spela boule längre handlar om min fantastiska idé om att kapa av palmblad och säden som kommer från palmerna. Just då kändes det som en väldigt bra idé. Säden hamnar nämligen i poolen och gör att vattnet inte ser så aptitligt ut. Egentligen hade jag dagen innan köpt en lövsug eller lövblåsare, eller vad man nu kallar dem. Trädgården behövde ju lite omsorg efter min frånvaro. Men jag såg på den där säden som hamnade i bassängen, så jag tog fram min dåliga men långa stege. Inköpt på en Kinamarknad när jag och min son hade låst oss ute från huset. Tänkte att det skulle nog gå bra att bara kapa av lite blad innan jag började med resten. Ja, stegen stod väl inte helt bra, men vad sjutton, skulle nog gå bra. Vet ni hur det känns när man längst upp på en stege känner att det här går nog inte så bra. Hade alltså plötsligt inte en chans för att ångra mig och min fantastisk idé. Går inte att ångra sig när man väl står uppe på en stege och känner att den här ideén nog inte var så bra trots allt. Stegen ångrade sig inte heller. Den bara föll och jag med den. Fantastisk tur hade jag dock. Jag har ju bara hårda klinkers runt mitt hus, inte mjukt gräs någonstans. Men ner kommer man ju alltid. Och ner kom jag. Faktiskt inte med huvudet mot klinkerna och jag hamnade inte ens i bassängen. Vaknade långsamt till och insåg att jag hade överlevt. Kändes lite ont här och där, men tänkte att det skall nog gå över. Upptäckte dock ganska snart att det kanske inte går över. Lite skråmor här och där, men det kände jag inte, kunde bara se det. Mina ben var dock ok. Klarade av att gå till uterummet och sätta mig för att vänta på att armen också skulle gå över. Insåg väldigt snart att det skulle den inte göra. Kanske måste jag ringa grannarna. Men kände att magen gjorde uppror. Måste nog först försöka ta mig till toaletten. Kunde ju inte bajsa på mig när grannarna kom. Väl på toaletten förstod jag att det här skulle bli svårt. Hur få ner och upp byxor när man har väldigt ont i en obrukbar arm. Gick inte helt bra, men fick gå likväl. Att få upp byxorna var nästan omöjligt. Hur skall man kunna träffa sina grannar med byxorna nere? Ja i vilket fall som helst kom mina snälla grannar och fick in mig i en bil för att köra mig till vårdcentralen. Det där med bilbälte var omöjligt. Jag kunde bara befinna mig i en framåtlutande ställning, med armen hängande neråt. Det gjorde ju skitont likväl, men det gick inte med någon annan ställning. Väl på vårdcentralen tittade de bara på mig och rekvirerade en ambulans. Jag mer eller mindre skrek efter ”painkiller” vilket jag så småningom fick. Hjälpte inte ett dugg. Ambulansen kom och min snälla granne körde efter ambulansen med mina saker. Alltså när jag säger saker så handlade det om mina identitetspapper och pengar.

Har ni någon gång åkt ambulans när ni inte har kunnat lägga er ner, på grund av att en arm inte kunde tillåta något annat än en framtåtlutande ställning och med många rondeller. Till Torrevieja härifrån är det en massa rondeller. Sitta upp i en ambulans utan att vara fastgjord på något sätt och så in och ut ur rondeller hela tiden är verkligen en plåga. Jag har fött tre barn utan någon som helst smärtlindring, haft rejäla gallstensanfall, brutit lite ben, dragit av lårmuskeln och en hälsena. Men de smärtorna var faktiskt ingenting mot den här smärtan. Plus då rondeller. Efter lite väntan, röntgen och mer smärtstillande så konstaterades det att min axel var ur led. Den skulle ”bara” dras rätt igen. Fungerade bra. Smärtan när man drog rätt axeln var mer uthärdlig än att ha den ur led. Att det kan göra så ont. Min granne hade snällt väntat med mig hela tiden och till trots för min uppmaning till honom att lämna mig och att jag kunde ta en taxi hem lämnade han inte min sida. Underbart. Hans äkta hälft hade dessutom tagit hand om mina hundar och skickade bilder på dem så att jag kunde se att de hade det bra hemma hos henne. Mitella och recept på smärtstillande och sedan fick jag åka hem. Var inom apoteket och hämtade ut två olika sorters smärtstillande och något som skulle vara bra för magen eftersom de smärtstillande tabletterna inte var bra för magen. Vet ni vad det kostade. 1€ och 57 centimos. Alltså så där 15 svenska kronor. Jaha, det är sjukvård i Spanien. Sjukhusbesöket kostade inget.

Efter några dagar med smärtstillande och mitella och snälla grannar som erbjuder sig att hjälpa till med allt jag behöver, till och med med städning så mår jag bättre och bättre. Kan nu faktiskt få upp byxorna igen när jag har varit på toaletten. De första dagarna fick jag dock ha samma kläder som jag hade haft på mig när jag klättrade på stegen. Tur att jag bor samman med hundar som inte klagar på min lukt. Kanske de till och med tyckte att jag luktade bättre än vad jag brukade. I alla fall intressantare. Nu kan jag med viss möda komma i andra kläder. Största problemet var mitt hår. Började fundera på att raka av det. Kunde ju varken sätta upp det eller kamma det. Ha håret nere när man har långt hår och temperaturen går upp mot 40 grader är inte tillrådligt. Min granne kammade det åt mig och flätade det men därefter åkte hon tillbaka till Belgien. Nu har jag kommit på att jag klarar av att fläta håret på sidan, så det är den frisyren jag kommer att få ha en tid framöver. Det dröjer troligen innan jag kan och vågar försöka mig på att lyfta armen över axelhöjd. Klarar nu av att lyfta den en bit i alla fall. Bra nog. Har bestämt mig för att kasta stegen. Den skall inte användas fler gånger.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s