Det är ju så populärt att använda engelska uttryck istället för svenska. Nu börjar vi igen känns liksom inte lika bra i munnen som ”here we go agan.” Eller är det bara något vi har vant oss vid att växla mellan svenska och engelska. Men det jag menar är att så fort en ny mutation av det ”gamla” viruset poppar upp så stänger en del länder ner och pass och allt annat införs och vi börjar om och om igen. Det verkar som om det aldrig tar slut. Hur var det nu med den gamla hederliga årligen återkommande influensan. Var det inte så att man fick nya vaccin varje år eftersom viruset där också hade muterat eller något sådant. Så vitt jag har förstått det så rekommenderades de ”äldre” att vaccinera sig på nytt och på nytt varje år. (Jag själv har aldrig vaccinerat mig mot den där ”vanliga” influensan). Men nu verkar det som om man tror att alla skall dö om covid viruset muterar. Virus muterar, det är väl något vi har lärt oss under den här tiden. Det tycks visserligen också finnas en hel del som tror att viruset skall försvinna bara vi kan begränsa det med stängda gränser, utegångsförbud, vaccinpass osv, osv. Jag råkade skriva ett svar på ett inlägg om covid i FB att vi måste lära oss att leva med corona. Det resulterade snabbt i aggressiva svar där någon anklagade mig för att vilja döda alla gamla och kanske hela befolkningen. Ja, i så fall hade vi ju sluppit ifrån klimatångesten i alla fall. Men nu är det så att varken jag eller regeringen önska folk döda. Jag försöker bara påpeka ett faktum att det här viruset finns och kommer att finnas. Tycker vi det är bättre med diktatur än med demokrati så skall vi naturligtvis fortsätta att förbjuda folk för det ena och det andra.

Jag blir likväl förvånad att höra och förstå att det finns en hel del människor som känner sig tryggare i en diktatur. Men kanske en självklarhet. I en diktatur får vi veta vad vi skall göra och vad vi inte skall göra oavsett vad vi själva menar och det är ju alltid trevligt att kunna lägga skulden på någon annan när något går fel. Sedan är det spännande att höra att en del av vaccinmotståndarna också var de som klagade på att Sverige införde för lite restriktioner, för lite diktatur när viruset dök upp. Nu vet jag inte vad just de menar längre eftersom jag i största mån försöker att hålla mig ifrån FB, Instagram och Twitter. Ja jag har alltså de kontona och publicerar ju det här på FB men försöker i görligaste mån att undvika att uppdatera mig på de medierna längre. Jag kände att jag bara blev på dåligt humör. Det innebär ju dock att jag inte heller kan gratulera hela den där högen med ”FB vänner” som fyller år. Alltså mina FB vänner är ju inte alla lika nära mig och en del av dem har jag väl bara gratulerat en gång om året och inte haft någon kontakt med för övrigt. Kanske de kan förlåta mig att jag inte gratulerar dem längre.

Men det värsta med att inte vara aktiv på FB längre inföll för en vecka sedan. Jag ”glömde” att ett av mina barnbarn fyllde år. Katastrof. Ja jag har inte glömt vilken dag han är född. Den är jag helt säker på, men inte visste jag att en månad gick så fort att vi redan var vid den datumen. Han har en snäll och omtänksam mamma som nog insåg fram mot kvällen att jag hade missat något och som skrev till mig på messenger. Jag kunde alltså reparera misstaget innan det var alltför sent. Men illa var det, hade sjukt dåligt samvete. Men trivs ganska bra med att inte vara uppdaterad på sociala medier längre. Men messenger gillar jag, så snälla ni som försöker meddela mig något, gör det på messenger. Där blir liksom kontakten mer personlig.

På tal om att prata engelska så hade jag en svensk hantverkare som bytte ut min balanstank, tänk vad jag har lärt mig. Jag har alltså en balanstank, det visste jag inte innan jag fick veta att den läckte. Det har med min golvvärme i huset att göra. Fråga mig inte hur, även om jag fått lära mig lite om det, man får det när saker inte fungerar längre. Men hur som helst gick jag ut och snackade engelska med honom, han svarade på svenska, jag svarade på engelska. Det är nog ett tecken på kommande demens. Han tittade bara hövligt milt överseende på mig.

Det mesta i huset har ju börjat ge upp. Nu har jag haft det i 9 år. Kokplattan är utbytt, tvättmaskinen är utbytt. Frys och kyl är utbytt osv, osv. Nu börjar även grinden att ge upp. Den behöver tydligen nya hjul. Plötsligt en dag fungerade den inte. Ja, jag kan komma ut med bilen ändå eftersom jag har en nyckel som kan överstyra det elektriska. Bra att ha när strömmen går, som den gör ibland. Men det var alltså inte motorn, den fungerar konstaterade de som är ansvariga för den, men hjulen hade rostat ihop. Hur det nu har gått till. Jag använder den ju hela tiden och har till och med försökt att hälla till lite olja då och då. Men problemet nu är att jag inte vet någon som byter ut hjulen och det visste tydligen inte heller de motoransvariga. Han skulle ha ringt mig när han hade fått tips på någon som kunde göra det. Han har inte ringt mig. Men alltså huset börjar bli gammalt, liksom jag. Delar behöver bytas ut hela tiden. Jag skulle önska att jag kunde byta ut min axel mot en helt ny och oskadad. Vet ingen som kan göra det heller, liksom hjulen verkar det inte som om någon är villig att göra det. Nu kan jag ju inte bara skylla på åldern när det handlar om axeln, det var ju lite självförvållat också. Stegen är kastad som jag ramlade ner från. En av mina söner bar iväg med den till containern här på gatan. Har lite dåligt samvete, eftersom den försvann snabbare än vad han hann att gå till containern med cyklar som inte användes längre. Vem skall nu trilla ner från den. Men det där med återbruk är fantastiskt här i Spanien. Det mesta kommer till nytta. Cyklarna stod inte sidan om sopcontainern mer än i ungefär 10 minuter så var de också borta. Gamla pappkartonger och liknande kan dock ligga kvar ganska länge. Gamla soffor också. Men försvinner gör de likväl, även om det tar längre tid. En del hamnar nog på soptippen efter att kommunen har förbarmat sig, men mycket återanvänds.

Men även vattenflödet har börjat att ge mig problem i huset. Fick en vattenrännans som var sex gånger så hög som normalt. Alltså något måste göras. Var fanns läckaget. Ja en toalettstol visste jag stod och droppade. Med hjälp av min son bytte vi innanmätet. Fortfarande läckte det. Har fotograferat vattenmätaren säkert 100 gånger under tiden som jag försökte utforska en eventuell läcka. Min svärson som är ingenjör på det där med vatten tyckte att en till av mina toaletter kanske läckte lite. Vi bytte alltså innanmätet i den också när han var nere. Nu har jag ju två toaletter till. Kan inte se att de läcker, men borde kanske byta ut innanmätet i dem också i förebyggande syfte. Har konstaterat att läckan sitter inne i huset inte vägen mellan gatan och huset. Har stängt av den automatiska bevattningen eftersom det likväl regnar en del nu och är betydligt kallare vid den här årstiden. De som levererar vatten till mig var här och konstaterade att det fortfarande läckte en del men mycket lite. Nu avvaktar jag nästa räkning. Får se vad som har skett. Kan alltså inte se något vatten som kommer genom golv och väggar än så länge. Men det kanske tar tid. Kanske får jag riva hela huset till slut. Men avvaktar alltså.

Ja, så var det bilen. Den har också börjat att åldras. Den är ju inte så väldigt gammal, enligt vad jag menar med gammal. Född 2017, men häromdagen så var den där skärmen som visar GPS, backkamera och en massa annat bara randig. Hade inte förstått hur mycket jag använde min backkamera förrän jag märkte att jag bara kan använda backspegel och vrida huvudet ur led för att se vad som finns bakom bilen. Det är lätt att vänja sig vid saker. Svårare att vänja sig av med saker. Håller nu tummarna för att det bara är en säkring som har gått. Måste till bilverkstad för att konstatera det, även om en av mina söner menar att det bara är att se om en säkring har gått. Var finns de i min bil, alltså säkringarna. Har ingen aning och har inte tänkt att ta reda på det heller. Skall åka till bilverkstaden, de måste väl veta. Klarar mig inte utan min skärm längre.

Har utvecklat stor passivitet de sista månaderna. Från 16WOH och att ha varit i ganska god kondition, så mattades konditionen av lite successivt, sedan inträffade alltså mitt fall från en stege med en axel ur led. Det blev liksom spiken i kistan. Jag bara förföll till passivitet. Inget var kul längre. Allt gjorde ont. Gå ut med hundarna var en prövelse. Problem med att plocka upp hundbajs med samma hand som jag höll kopplen i. De var inte heller ett dugg förstående, hundarna alltså. De drog i kopplet utan att bry sig om att jag inte hade kontroll. Försök då att plocka upp bajs. Inte ens mitt hår kunde jag göra något åt. Duscha var ett problem. Kamma sig var omöjligt. Funderade ett tag på att raka av mig håret. Ett av mina barnbarn trodde att det kunde se häftigt ut. Själv är jag lite osäker på att det skulle se häftigt ut, men säkert skrämmande i alla fall. Reaktioner hade jag nog fått. Efterhand som det blev bättre så kom jag i alla fall på en frisyr som jag klarade av, dock under smärta. Fläta på sidan av huvudet och att i alla fall klara av att kamma halva håret. Hade ju fortfarande en frisk och kry vänsterarm. Men passiviteten var nog det värsta. Utvecklade ett beroende av sitta och färglägga bilder på IPaden. Den vanan var lätt att utveckla och väldigt stillasittande. Nu är armen bättre, inte bra, men bättre. Nu måste jag börja jobba med min passivitet och sluta med färgläggning. Tror att min IPad börjar bli full och lägga av på grund av för många färglagda bilder. Funderar på att radera den appen så att jag inte kan fortsätta som tidigare.

Det sociala har också blivit närmast noll. Inte närmast det har blivit noll. Lite för bekvämt den sista tiden och passivt. Inte något som har drivit mig vidare utan bara sitta stilla och färglägga. Tror inte mig själv när jag skriver det, men så är det. Börjar ju utveckla social ångest. Jag har ju liksom frossat i ”hemma bäst”. Tror nu inte att jag har det bäst hemma. Hundarna är visserligen sällskap, men kan nog inte ersätta mänsklig kontakt. Nu handlar det om att tvinga mig ut i livet igen. Håll tummarna för mig så att jag klarar det. Jag vet, det räcker inte med att hålla tummarna, man måste göra det inte bara tänka det.